Jag var med på en "torpvandring" i förrgår. En hembygdsförening höll i utflykten. Torpet hade varit hem till många familjer genom åren. Torparna gjorde dagsverken åt skogsägarna/bolagen, bl.a. så avverkade de stora mänder skog,byggde kolmilor som gjorde att de många hyttorna kunde fungera. De hade oftast 10-14 barn men ofta överlevde bara 3-4 stycken av barnen.
Vår guide sade att han brukade fråga folk vad de kände till om sin hembygd. De flesta kände knappt till något alls! När jag ser torpet som snart "ätits" upp av naturen runt omkring, känner jag, upplever jag, ser jag inre bilder av hur dessa människor hade det. Det gör ont i mig att dessa fortfarande påtagliga bevis på en annan tid och ett annat leverne bara får försvinna... vår länk bakåt."Hembyggdsforskning är ointressant", sade vår guide, "så länge som man inte fyller dem med de olika människornas berättelser". Det som berättades om "kolartorparn" eller om "svängbrokalle" eller andra människor, ledde till något slags "kollektivt minne" som satte bygden på kartan:"Där borta bodde den och den"..."där bodde en kvinna som blev änka med 8 barn, hon fick lämna torpet när maken dog". "Vi samlas vid röda stubben" sa min bror- det framkom senare att det visst varit traktens avrättningsplats där.
De människor som via en muntlig tradition "medierat" dessa kunskaper och därmed ett engagemang och en känsla av att den här bygden är din, din historia, är ju snart borta. Kan text i släktforskningsarkiv och "historieböcker" ersätta den här muntliga traditionen? Vad går förlorat? Vem äger sin historia idag? Kunskap är en sak men känslan av att "det här angår mig på djupet" tror jag löper stor risk att försvinna.
