Reflektioner kring bildanalys och bildsamtal.
Av Ulla Thessén Held, lärarlyftskurs Bild-gestaltning och digitala medier 2010-11
Vad lär sig våra elever när de har ”bild”? Jag har många gånger under årens lopp frågat mig detta. Den vanligaste frågan elever ställer är nog: ”Vad är det för nytta med att ha bild?”
För några år sedan hade jag en period en annan lärare med mig i klassrummet som var so-lärare. Han tyckte att eleverna aldrig var så aktiva som när de hade bild. Detta var en bidragande orsak till att jag omvärderade klassrums-situationen som jag ofta tyckte var alltför rörig. En annan anledning till att min upplevelse av klassrumssituationen förändrades var helt klart att jag fick mitt tredje barn under samma period. Jag var tvungen att släppa ”kontrollen” hemma. Det gick inte längre att ha samma överblick som tidigare. Det lustiga var att jag släppte lite på kontrollen även i klassrummet vilket fick till följd att det fungerade bättre!! Jag visade eleverna mer tillit tror jag. De fick ta mer hand om sin egen situation, ta mer eget ansvar, bli mer delaktiga?
”I görandet sker en massa intellektuella processer”, ”Skolan avteoretiseras utan tiden att reflektera”, var två meningar jag fångade på mitt papper under Tomas föreläsning. Något som jag i stor utsträckning instämmer i. Någon i kursen sade vid en diskussion: ”man tänker ju aldrig så bra som när man gör något praktiskt” (eller något liknande). Ja, om arbetssituationen för eleverna är något så när lugn, trygg (tillbaka till vad jag ovan skrev om tillit) och förstås tillräckligt stimulerande!
För ganska många år sedan så tog jag och vår andra bildlärare beslutet att inte längre ge eleverna skrivningar i bild. (Tidigare hade vi haft skrivningar i bl.a. färglära, olika trycktekniker och konsthistoria. Beslutet tog vi då 20 minuter av vår bildtid i årskurserna 7,8 och 9 lades om till mellanstadiet. Sedan dess har vi 60 minuter/vecka och årskurs.) Vi tog också bort en bildanalysuppgift, utformad som en hemuppgift. Jag vill påstå att vår undervisning blev bättre efter det beslutet! Istället har vi försökt att i våra presentationer av elevernas bilduppgifter ge bakgrunder och ”kringkunskap” till en uppgift/problemställning och under arbetets gång få in reflekterandet. Bildundervisningen går hela tiden ut på att samtala med eleverna om vad de gör och varför och hur olika lösningar skulle kunna se ut och hur de tänker omkring vad de gör.
Semiotisk bildanalys har vi de senaste åren låtit eleverna i årskurs 9 göra gruppvis i samband med en filmuppgift. Vi presenterar uppgiften för eleverna genom att göra en analys gemensamt med hela klassen utifrån en bild på ett konstverk. Efter den gemensamma analysen delar vi ut ett konstverk utskrivet på bild till varje grupp som sedan har att beskriva bilden/verket denotativt, konnotativt och efter det sedan fått formulera personliga associationer. Dessa associationer, beskrivna endast i en- två meningar, ska sedan ligga till grund för en filmproduktion, en 1 minut lång film utan ljud. Detta är den enda gången under deras högstadietid som vi har begärt att de ska formulera sig i text omkring ett konstverk. Ovanstående sätt att arbeta på upplever jag gör att eleverna deltar mera aktivt än tidigare. Det att analysen också ska leda till en egen produktion där en idé/ett koncept är bärande gör att de får en djupare förståelse av de konstnärers verk de fått möta, hur en samtida konstnär kan arbeta.
Eleverna har alltså 1) blivit introducerade till en metod, blivit hjälpta till att ”se” hur man kan formulera sig. 2) Trygghet skapas, de står inte ensamma i det verbala formulerandet, 3) de får låta sina tankar ”studsa” emot andras tankar och iakttagelser, vilket föder nya processer och förhoppningsvis inre bilder till hur de ska kunna formulera idén till en film. 4) Efter det sker själva filmproduktionen, då de i praktisk verksamhet försöker utföra, uttrycka sin idé. Vilket också ställer dem inför nya frågor och ställningstaganden. Processen (medvetandegörandet, reflektionen) fortsätter. 5) Sist, filmvisningen, då kamraterna ger sina reaktioner på vad de fått ta del av.
I ”Den svårfångade reflektionen” av P. Emsheimer, H. Hansson och T. Koppfeldt, (sid.150) säger Karolina om samtalet om bilden som föreställer henne då hon cyklar att det är: ”jätteviktigt att vi alltid, när vi pratar om bilder vi gjort, ja alla arbeten förresten, vid receptionen, börjar med att noga beskriva vad vi ser och ibland också hör. Och inte börjar med ett fritt tolkande… När alla gemensamt är överens om vad bilden huvudsakligen visar, och att det är detta vi tolkar och diskuterar vidare utifrån…kommer man mycket längre och känner att man törs dra fram sånt som man inte skulle vågat eller kunnat om vi inte haft en gemensam beskrivningsgrund att stå på…det är också så att det jag tidigare trodde var betydelselöst, om jag ens tänkte på det, nu får en innebörd…Man övar sig med det här arbets-sättet helt enkelt på att på ett systematiskt sätt se saker på flera olika vis.”
Jag upplever att vi med våra elever arbetat på ett liknande sätt som T. Koppfeldt beskriver att Nina och Karolina gjort och att det är betydligt mer givande för både oss lärare och elever. Det svåra är alltid att ”få med sig” de elever som har svårt att formulera sig verbalt. Ovanstående beskrivna arbetssätt gör ändå att de upplever sig mer delaktiga än om de själva som hemuppgift skulle ha utfört en analys av ett konstverk. Risken/ lockelsen att plagiera andras arbeten och upplevelsen av att inte förstå minskar också. När analyserandet också ska leda till en egen produktion blir det mer nödvän-digt att själv reflektera. Analysen ska externaliseras (se sid.154 i ”Den svårfångade reflektionen”), andra ska ta emot det producerade, vilket i sin tur leder till ytterligare reaktioner och reflektioner. ”Verket” som producerats synliggörs på nytt genom andra människors/mottagarnas blickar.
Att i sin bildundervisning försöka ge eleverna något att ”studsa emot”, reagera på tycker jag är essentiellt. Det ger ramar och även större möjligheter för ovana bildbetraktare/kreatörer att formulera sig vare sig det är i ord eller bild. Man ger bättre förutsättningar för en mer demokratisk situation, man förväntar sig inte någon förförståelse. Eleverna får göra ett gemensamt ”avstamp” i t.ex. en gemensamt formulerad analys. Att sedan som avslutning låta eleverna ta del av varandras verk är alltid en väldigt spännande och en viktig del av arbetet. Eleverna är mycket spända på sina kamraters reaktioner.
Att göra ett val hur man som bildlärare formulerar uppgifterna, att man själv har reflekterat över hur de uppfattas och vad det leder till är naturligtvis grundläggande för en bra undervisningssituation. Att man då man talar om vad eleverna ska arbeta med inbjuder till ett aktivt deltagande och använder flera medier för att illustrera vad man menar gör det också lättare för eleverna att ”svara på” uppgiften.
Jag tror att vi oftast kan välja bort ett förhållningssätt där man måste producera text. Att ha ett reflekterande förhållningssätt kan lika väl inne-bära att man i en praktisk verksamhet, i själva tillverkandet uppmuntrar detta. I de flesta andra ämnen eleverna har under sin hög-stadietid arbetar de fortfarande i stor utsträckning teoretiskt. Många ser lärande som synonymt med att läsa in en text och att i provsituationer bevisa sin förståelse av ett ämne. Vi vet att olika människor har olika ”inkörsportar” i sitt tillägnande av kunskap. Bildämnet med en i huvudsak praktisk verksamhet kan vara ett alternativ till ett ”teoretiskt” förhållningssätt. Önskescenariot är ju dock att eleverna när de tagit del av viss kunskap alltid själva får uttrycka sig kring det de lärt. En so-lärare på vår skola lät eleverna tala inför klassen om ett valt ämne men lät samtidigt filma av dem när de gjorde det. Resultatet blev att deras muntliga framträdanden blev bättre än tidigare. Särskilt vid ett andra tillfälle! Då hade ju medierandet via film gjort att de kunnat se sig själva utifrån en ”betraktarblick”, vilket gjorde dem mer medvetna om hur de uppfattades men ledde också till att de blev mer pålästa/ förberedda inför nästa framträdande.
Endel elever känner sig mer bekväma med att ”formulera” sig under arbetets gång, utifrån det som växer fram! I arbetet med en designuppgift kunde våra årskurs 8:or t.ex. välja om de omgående ville börja bygga en stol-modell tredimensionellt eller skissa och sedan teckna/formge tvådimensio-nellt. De elever som valde att omgående formge tredimensionellt uttryckte att de lättare kunde ”tänka ut” hur de ville ha sin stol om de jobbade med sina händer. De fastnade inte i ”jag kan inte teckna”-prat utan blev aktiva direkt.
De flesta elever ger, när de kommer till bildsalen, uttryck för att det är en befrielse att ha bild därför att de ”slipper läsa” och slipper producera text och många har svårt för att koncentrera sig när man trots allt ibland måste göra en längre inledning. Helst skulle de vilja komma igång direkt! Eftersom klassrums-situationen inte tillåter enskild undervisning måste eleverna foga sig i att då och då lyssna sig igenom en inledning.
I årskurs 9 går det lättare att föra samtal om bilder både som inledningar till ett nytt arbete men även under arbetets gång. Abstraktionsförmågan utvecklas betydligt. Att därför arbeta med en semiotisk bildanalys ter sig därför för mig mer lämpligt i årskurs 9. Samtalandet om bilder sker ju även tidigare men kanske hellre på andra sätt.
I ett hantverkligt/praktiskt arbete går arbetet ganska långsamt (om man kommer till ro och kan fokusera). Jag skulle vilja påstå att det är en av orsakerna till att tankar och reflektioner frigörs, får tid att ”komma upp till ytan”. Det är viktigt att man som bildlärare fångar upp sådana reflektioner, kanske avbryter arbetet en stund för att ta upp något särskilt som någon elev nämnt. Det betyder inte att jag anser att man ska utesluta att eleverna någon gång måste ha fått möta ett mer systematiskt sätt att tänka omkring bild. Däremot tror jag att som skolan ser ut idag är det viktigt att vi ger eleverna alla chanser till alternativa lärsätt som skiljer sig från de traditionellt teoretiska. På det sättet ökar vi deras möjligheter att tillägna sig kunskap.
Kan man någonsin svara på vad eleverna lär sig? Tomas Koppfeldt berörde just detta i föreläsningen den 11/1-11. Han pratade om att ”lärandet är osynligt…när sker lärandet?”, ”i bild ser vi produkten inte lärandet”.
Ja, vad lär sig våra elever när de har ”bild”? Kanske att reflektera…?
