Jaa, faktiskt!
Borta är den tid då vi trasslat med filmremsor, försökt hålla ordning på vilken bit som skulle komma var och sedan klistra ihop och hoppas på att det skulle hålla! För att inte tala om då VIDEO-kamerorna kom! En revolution! Helt plötsligt kunde man spola tillbaka, "ta om". Vår första digitala redigeringsutrustning var ju ett under av finess...men ack så många knappar och manövrer att hålla reda på! Väl man hade lärt sig för en stund men sedan gjort ett uppehåll på några veckor så var det som förgjort att komma ihåg hur man gjorde. Sedan köpte vi mindre digitala filmkameror som lagrade det inspelade på mindre band - det kom nya format på banden och nya kameror innan vi knappt hunnit lära oss en kameratyp. (Åh, alla band! Vi har en låda fullproppad med band, halvstora och stora, ja...det finns även riktigt stora band kvar SLÄNG! Det har vi sagt men inte gjort..(collectio=sjukligt samlande).
Men utvecklingen gick vidare. Kamerorna blev allt lättare och billigare och ... försedda med
minnes-kort!!! Helt plötsligt kunde varje foto-, filmgrupp få ett eget minneskort och vi kunde redigera och lagra materialet i
datorn.Vi hann visserligen inte sätta oss in i alla nya kamerasorter men, "what the heck!" - För att inte tala om service: När något gick sönder...
SLÄNG! Det kostar mera att reparera än att köpa nytt!
OCH, vårt lilla fotolabb där vi med möda kunnat trycka in tre elever åt gången för att framkalla sina svartvita lådkamerabilder - systemkamarabilder.
SLÄNG! RIV! Ska vi?... Ja nu känns det som vi snart tar det beslutet...vi kan ju ställa dit ett par datorer istället. (
Det gör lite ont i hjärtat!)
Elever som, när vi först hade fått en "egen" dator till bildsalen, var väldigt mycket "på" ( ville sitta vid den- gärna mest bara fingra på den och i smyg göra det som den inte var avsedd för), är inte lika ivriga längre att få "arbeta" vid datorn. Är det kanske så att på grund av att de flesta har tillgång till datorer hemma så har lockelsen avtagit? Eleverna tycker kanske till och med att det är skönt att hantera andra verktyg?
Det är inte så dramatiskt längre "att sitta vid datorn". Datorn har blivit ett bland andra verktyg. Däremot upplever jag att lockelsen till att fotografera och filma är minst lika stor om inte större nu. Varför? Innebär användandet av den digitala tekniken något helt nytt?
Vi bildlärare vet ju bildens kraft och skapandets/görandets kraft och att lärandet sker lättare med ett bruk av olika alternativa medier, det som Erstad benämner som "multimodal litteracy". Helena Danielsson beskriver att eleverna upplever det lustfyllt, att de lär sig andra saker "sekundärt" (att våga prata mm), att de tycker att det "är på riktigt". En fördel är också att elever som tycker det är svårt att tillverka bilder med t.ex.penna och pensel upplever sig lättare kunna uttrycka sig med hjälp av den digitala tekniken. Jag instämmer i detta men tror att just
de större möjligheterna till kommunikation och respons är det viktigaste. Ni som är lite äldre...minns ni Gert Z. och PROJEKTARBETETS tid? En stor betydelse hade just idéen om att kommunicera något till en verklig mottagare. Historien upprepar sig men nu med ny teknik..eller?
Jag hoppas att, när jag (och eleverna) kommit över de värsta tekniktrösklarna, det inte kommer att vara fullt lika jobbigt med den digitala tekniken som den analoga. Att vi kan ägna oss åt just kommunikationen och den kreativa processen. Att vi i allt detta också kan föra ett "samtal" om vad vi producerar, om hur vi påverkas och påverkar om hur vi ska sålla i informationsflödet mm.
Ett "men" är väl kanske att vi riskerar att förvägra eller minska utrymmet för våra elever att upptäcka att det går att träna upp sin hantverkliga förmåga och att det sensuella och taktila får "stryka på foten". Ibland vill jag sjunga långsamhetens lov. När ska vi hinna tänka? När ska allt få falla på plats?
Förresten...glömde ta upp detta med genus! Det känns viktigt att lytfta fram flickornas möjligheter att träna sin digitala kompetens! Ska nog försöka starta flickgrupper i film...
